Ortopeder har gjort en mycket respektfull insats i att avgränsa och definiera de ryggåkommor som är kirurgiskt behandlingsbara, emedan många andra medicinska specialiteter har visat en passivitet som är närmast häpnadsväckande. Om detta ställs i förhållande till att ryggsjukdomar uppskattas kosta samhället dryga 30 miljarder kronor per år kan man med fog hävda att mer kan göras för att tillgodose samhällets behov av ryggvård.
Naprapater, kiropraktorer och sjukgymnaster har i de flesta fall mycket djupgående kunskaper i neuro- och muskelfysiologi vilket kan anses vara en bristfällig angreppspunkt/betraktelsesätt inom kirurgin, men en grundläggande problematik inom många ryggåkommor.

Forskningen om musklers reaktioner och betydelse vid kroniska smärttillstånd har på senare tid blivit omfattande. Gemensamt för studierna är att muskler kan vara smärtande även där laboratorieresultat visar normala förhållanden. För att förstå denna mekanism måste man beakta att vissa små välavgränsade områden, s.k. triggerpunkter, utgör fokus för denna smärta. Dessa triggerpunkter är dokumenterade elektronmikroskopiskt och väl beskrivna såväl till histologiskt lokalisation som kliniskt. Tolkningen av triggerpunkters betydelse, förutom att de vid tryck ger en intensiv smärta, har varit något oklar. Man har dock lyckats visa att förekomst av triggerpunkter talar för en allvarligt störd neuromuskulär funktion.

SBUs (Statens beredning för medicinsk utvärdering) rapport betraktar ryggvärk genomgående från ett kirurgiskt synsätt och därmed en betoning på att kräva anatomiska, strukturella förändringar som kan mätas och värderas med exempelvis röntgenundersökningar. Man har på inget sätt beaktat fysiologiska kunskaper vad avser muskel- och neurofysiologi. Följden blir att behandlande läkare för det mesta står inför en patient med en ryggsjukdom som inte låter sig förklaras, och att läkaren ska hantera ett för denne obegripligt tillstånd.
Det förefaller märkligt att man genomgående i rapporten lyckats undvika att diskutera och värdera muskulaturens betydelse som symptomgivande struktur.

SBUs rapport uppmanar kirurgin att visa empati vid behandling av dessa tillstånd. Man anger samtidigt att man i 85% av fallen inte känner till orsaken samt att kroniska besvär är biopsykosociala. Att upprätthålla en empatisk inställning till något man inte begriper är profesionellt omöjligt. Att istället reagera med flykt från problemet, är ett förhållningssätt som patienten känner instinktivt och noterar med olust.

Mot bakgrund av det mycket goda vetenskapliga underlaget som finns borde patienten kunna erhålla en begriplig förklaring till sitt tillstånd. Det är rimligt att anta att manuellmedicinarna genom sin utbildning har kunskaper att kunna ge tillfredsställande förklaringar till patientens besvär och visa den empati som SBU efterlyser.En sådan förklaring är terapeutiskt av synnerligen stor betydelse, inte minst i behandling av värk.
Den specialistkompetens som manuellmedicinarna och sjukgymnasterna tillför SSC, är därför ett oundgängligt komplement till kirurgin och KBT.

Lite om forskning
Enligt SBU finns stark evidens för att manuell behandling (manipulation), ryggträning och multidisciplinär behandling är effektiva smärtlindringsmetoder mot kronisk ländryggvärk. SBU grundar sina slutsatser på 14 studier om manuell behandling av kronisk ländryggvärk som presenterats i olika vetenskapliga medicinska tidsskrifter, bl.a. Spine.
Trots att SBU haft mycket stränga krav på de olika studiernas vetenskapliga standard, vilket torde ge en enhetlig bild av resultatet för olika behandlingar, är del av resultaten till viss del motstridiga. Man finner att det ibland föreligger stora variationer i studiernas resultat, vilket visar på ett grundläggande och allvarligt problem, nämligen att försöka klarlägga ett symptomproblem med rikt varierande orsaker. Den mångfald av variabler som ingår i begreppet "ont i ryggen" ligger till last för de som ägnar sig åt forskning på området.
Liknande förhållanden råder i studierna för akut ländryggvärk samt kronisk och akut nackvärk.

I en del av studierna inom manuell medicin betraktas resultatet av hur många patienter som blir friska. Följaktligen är det att betrakta som ett misslyckande då en patient kräver kontinuerlig behandling. Det är ett högt ställt krav. Inom medicinen är det ovanligt att kroniska sjukdomar kan restitueras till full hälsa. Vid sjukdomar som högt blodtryck, diabetes och eksemsjukdomar m.m. förväntar man sig oftast inte att patienten blir helt frisk och kvitt all understödjande behandling.
Med en sådan inställning är det lätt att helt neka en patient behandling om man själv bedömer att patienten bara till viss del kommer att bli kvitt sina besvär, då samma patient skulle vara nöjd, och i många fall arbetsför, med en delvis förbättring.

Att många patienter värderar även temporär lindring, även om det kräver upprepade behandlingar, vittnar det stora antalet patienter som söker vård även om kostnaden för behandling inte ersätts av allmänna medel, t.ex. hos naprapat eller kiropraktor. Detta borde inbjuda till en ödmjuk inställning till den vårdsökande allmänhetens behov av även temporär lindring, och inte avfärdas som värdelös eller meningslös behandling. Man vet att ca 50% av ryggpatienterna av olika anledningar uppsöker manuellmedicinare.

<< Tillbaka